Vad gjorde Paul Dirac i Malmö?
Nobelpristagare och Malmö är kanske inte som eld och vatten men heller inte som ler och långhalm. Men det har hänt att pristagare i alla fall har passerat stan, vilket leder bloggen fram till en av de senaste årens absolut mest fascinerande vetenskapsbiografier — Graham Farmelos bok The Strangest Man: The Hidden Life of Paul Dirac, Quantum Genius.
Bristolfödde Dirac, som kanske led av autism redan genom sitt DNA, har gått in i den moderna fysikhistorien som en gigant inom de svårtillgängliga (men matematiskt “vackra”) kvantmekaniska teoriernas sfär och för sin förutsägelse av positronens och därmed antimateriens existens. Denna udda man med utpräglat, nästan hatiskt faderskomplex, passerade Malmö 1933 på vägen till Stockholm och Nobelpriset som den yngste pristagaren genom tiderna (han delade priset med Werner Heisenberg och Erwin Schrödinger). Dirac hade sin mor med som ressällskap, och när de efter att ha lämnat Köpenhamnsfärjan vid Smörkontrollen passerade Centralstationen för nattåget till Stockholm arrangerades där i all hast en presskonferens för Malmös journalister. Det var mest mamman som pratade men en journalist fick i alla fall den blyge och tillbakadragne Dirac att säga:
– Jag är inte intresserad av litteratur, jag går aldrig på teater, jag lyssnar inte på musik… jag sysslar bara med atomteorier.
Så illa var det i verkligheten inte, för Dirac hade (eller, snarare, kom att få) både Mozart, Beethoven och Schubert som tunga musikaliska husgudar, han kunde visst gå på teater och roas av musikaler som Pyjamasleken – och så tog han gärna egna barn och andras ungar med på Musse Pigg. Och avkopplingsläsning? Ja, i biografin nämns både Edgard Allan Poes skräckisar och John le Carrés spionromaner. Och när han läste Dostojevskijs Brott och straff upptäckte han i ett kapitel att solen måste ha gått upp två gånger samma dag.
Lika djupsinnig som Dirac var som vetenskapsman var han som synes högst alldaglig i andra sammanhang. På tv kunde det både bli populärvetenskapliga program som Nova men ännu hellre kostymperiodika som Herrskap och tjänstefolk!!!! Den äldre trädgårdsodlaren Paul Dirac hade dessutom en stor popfavorit i Cher, och det talar till hans fördel. Denna läckra sångartist och skådespelerska har spelat in mycket som Dirac måste ha tagit till sig. T ex albumet Stars från 1975, då Dirac fortfarande levde.
Dirac var en typisk ensamvarg. Under kriget ombads han flera gånger att ingå i team med forskare för att arbeta t ex på atombomben eller hjälpa till att knäcka tyskarnas koder, men han avböjde. Desto mer arbetade han, oftast hemifrån, på det helt avgörande problemet med hur de olika uranisotoperna U235 och U238 kunde separeras.
Det tog många år innan Paul Dirac fick sin postuma minnesplatta 1995 uppsatt i Westminster Abbey, nära Newton, Rutherford och Darwin. De höga prelaterna var väl inte helt övertygade om Diracs religiositet, om jag säger så. Kanske tänkte de på vad Wolfgang Pauli en gång sagt om honom:
– Gud finns inte, och Dirac är hans profet.
Oppenheimer-operan – när i Sverige?
Nu i vår framförs minimalisten, den nästan alltid lyssbare John Adams och hans opera om J Robert Oppenheimer och atombomben på Saarländisches Staatstheater i Saarbrücken. Premiären i februari blev en sällsynt succéartad historia.
Doctor Atomic, som operan heter, hade världspremiär i San Francisco 2005, och vi väntar och vi väntar OCH VI VÄNTAR på den skandinaviska premären. Hittills har denna tvåaktare visats, förutom då i Saarbrücken, i Chicago, på Met, i Amsterdam och London – nu borde det vara dags att den sätts upp t ex i Malmö, på norra Europas största operascen.
Ett kollmail med operachefen Bengt Hall, tidigare operachef dessutom i Stockholm, noterar:
– Adams var en av “tänkta” favoriter under tiden i Stockholm – så varför inte här i Malmö? Jag har dock inte hört Doctor Atomic – däremot flera andra av hans operor. Vi får se vad som “hinns med” fram till 2013.
I Doctor Atomic förekommer i centrala roller naturligtvis Oppenheimer själv, hans hustru Kitty liksom forskarkollegan Edward Teller, Manhattan-projektets militäre ledare, generalen Leslie R Groves m fl. Librettot har skrivits av operamakaren Peter Sellars, som också regisserat stycket i USA.
Handlingen utspelas tiden fram till provsprängningen av den första atombomben 16 juli 1945.
På Youtube kan vi se och höra flera inslag, t ex den gripande arian “Batter my heart” – med Gerald Finlay, operans “förste” Oppenheimer.
I Malmö gavs på Nyan i mitten av 60-talet Heinar Kipphardts talpjäs Fallet Oppenheimer, en pjäs som byggde på utskottsförhören med Oppenheimer på 50-talet då den värsta antikommunistskräcken satt sina klor i amerikanerna.
Var finns dom?
Senaste ASTB-mötet med Uffe Gråe Jørgensen om exoplaneter och liv i universum var hyperintressant. Även skeptikerna kom till tals genom Uffes referens till Enrico Fermi, som omkring 1950 i en lunchdiskussion med Edward Teller och andra kolleger drabbades av sin egen fråga:
— Var finns dom?
Underförstått, var finns utomjordingarna, bevisen för att de besökt oss? Flygande tefaten räknades förstås inte.
- Teckningen som satte fart på fantasin.
En skämttecknare i tidskriften The New Yorker, Alan Dunn, hade undrat var världsstans alla soptunnor hade tagit vägen och om det rentav var så att det var utomjordingar som stulit tunnorna.
Det ena gav det andra, och ett tu tre började Fermi räkna på sannolikheter för liv i Vintergatan (ungefär efter den linje som gjorde Frank Drakes ekvation så berömd långt senare) och kom fram till att ET-civilisationer på hugget och kanske i överljusfart borde ha besökt oss för länge sen – inte bara en gång utan ofta, ofta.
Därmed var “Fermis paradox” formulerad.
En expansiv teknisk rymdcivilisation som vår egen kan på några miljoner år – en nullitet jämför med Vintergatans ålder – kolonisera hela vår hemgalax, men eftersom det inte finns några tecken på att så skett så är liv där ute också extremt sällsynt.
I botten döljer sig en knäckfråga, som tål att funderas på:
Om det objektiva förutsättningarna föreligger för liv på en planet runt en stjärna – måste då liv också uppstå per automatik?
Eric M Jones heter en forskare som gått igenom denna tidiga debatt. På nätet finns dokumentationen, bl a hans brevväxling med Edward Teller. Ta del av den här.
Vad händer med suspenderade astronomen?
Ja, vad händer med Phil Charles, Sydafrika-professorn som “tills vidare sparkats” (se bloggen nr 9) för att han sagt ett och annat ofördelaktigt utanför protokollet om det nya radioteleskopprojektet SKA:s placering? Gubbarna i Sydafrikas forskningsråd gick i taket och suspenderade professor Charles på direkten, vilket orsakat svallvågor bland hans kolleger. Dock inte i Sverige, hallå Onsala!!!!
Det senaste jag hört efter att ha frågat på bloggen the e-Astronomer är att förhör med vittnen fortsätter onsdag 3 mars, och därefter väntas ett definitivt beslut några dagar senare. Professor Charles riskerar att sparkas, varken mer eller mindre.
Forskarkolleger till Phil Charles är upprörda över hela denna långdragna historia, inte minst kolleger till honom i Storbritannien har uttalat sitt stöd och skrivit insändare i sydafrikanska tidningar.
Sydafrikas ledande politiker är förstås mindre glada över den ofördelaktiga uppmärksamheten, som kanske gör att det extremt dyra projektet med radioteleskopet SKA (samlad yta på 1 miljon kvadratmeter!) går till huvudkonkurrenterna i Australien i stället. SKA beskrivs som radioastronomi anpassat för det 21:a decenniet.
Vintergatan invaderad av EG!
En forskarduo vid namn Terry Bridges och Duncan Forbes har kommit fram till att var fjärde stjärnhop i vår egen hemmagalax är en EG (“Extra Galactical”) och har sitt ursprung i andra galaxer. Mätningar av stjärnhoparnas ålder och deras innehåll av tyngre grundämnen har stärkt bevisen för att hoparna är en sorts invaderande “stjärn-aliens” och sannolikt har skapats i dvärggalaxer som slukats av jätten gluffgluff, av Vintergatan.
Ja, vi kan väl också vända på steken? Vintergatan är inte att leka med; vår hemmagalax är ju faktiskt en av de större entiteterna i vårt nära kosmos och är rena kannibalen när små oskyldiga dvärggalaxer dyker upp bortom horisonten.
Källa: Science Daily 26.2.