september 2011

Vintergatans mörka moln

Dagens nyhet från Smithsonian Astronomical Observatory och  Harvard väcker den astronomihistoriska ådran till liv i mig:

Historien om den interstellära  materien, dess reella existens och dess absorption av stjärnljus. Det är faktiskt ingen lång historia, misstankar om gas- och stoftmoln i Vintergatan må ha funnits sen 1800-talsastronomen, Jesuitpatern Angelo Secchis tid men det var först in på 1900-talet som det började bli substans i observationerna. Den gamla teorin att det svarta var en sorts vakuum eller stjärnbefriade hål i Vintergatan kullkastades definitivt.

Och historien tog också ett par turer om Sverige, eftersom Carl Schalén – vår lundaprofessor efter Knut Lundmark – på 30-talet gav sig i kast med att beräkna hur stora dessa interstellära partiklar kunde vara. Über probleme der interstellaren Absorption; Untersuchungen über Dunkelnebel utkom 1936.

Att det var viktigt att fastställa molnens beskaffenhet bevisas av hur mycket stjärnljuset avtar – räknar man inte med extinktionen placeras stjärnorna längre bort än de i verkligheten är.

Ett par (det finns många) viktiga milstolpar förutom då Schaléns bidrag:

* 1904 upptäckte  tysken Johannes Hartmann att kalciumets tunna, väldfinierade absorberande K-linje i spektrumet i det binära systemet Delta Orionis var  stationär och alltså inte deltog i stjärnornas rotation som orsakade övriga linjers periodiska förändringar.

* Drygt 20 år senare noterade Otto Struve på Yerkes-observatoriet att denna stationära linje blev starkare ju längre bort en binär stjärna låg – ett bevis på dess anknytning till den interstellära materien.

* Schweizfödde  Robert J Trümpler jobbade på Lick-observatoret med öppna stjärnhopar typ Plejaderna och studerade också fenomenet. Hoparna var mer rödfärgade ju längre bort de befann sig. Varför? Även Vesto M Sliphers studie 1912 av Plejaderna och upptäckten av reflektionsnebulositeten pekade på förekomsten av tunn interstellär materia.

* Fotografier av Max Wolf och E E Bsrnard av mörka stråk längs Vintergatsplanet bidrog förstås också till den inomastronomiska diskussionen.

* 1925 hade  Knut Lundmark och P J Melotte hittat 1550 “kolsäckar” på himlavalvet – nästan två procent av himlavalvets visuella yta upptogs av nebulosorna. Deras katalog höll sig fram till Palomar Sky Atlas-nebulosakatalogen på 60-talets början.

Och det allra, allra senaste kommer alltså från Harvard-astronomerna och diskuterar helt nya saker: infraröda, kalla  “svarta moln” mot en fond av inte fullt så kalla men fortfarande infraröda moln.

Bilden ovan kommer från NASA/Spitzer och den gröna pricken är en stjärna i vardande.

De svarta molnen består bl a av NH3, ammoniak.

Det radiobrus från stjärnor som studerats i Harvard-rapporten visar på en absolut temp i molnen på möjligen tio gr Kelvin (- 263 gr C), vilket  inte är lågt, det är en EXTREMT LÅG TEMP. Misstanken är att molnen inte kollapsar liksom av sig själv, under sin egen tyngd, till stjärnor utan får hjälp av stråltrycket från omgivande “varmare” moln i Vintergatan.

Hittills har studerats sex ex av dessa objekt kallade IRDC (“Infrared dark clouds”).

Märklig bild av Saturnus månkvintett

När jag såg NASA/JPL:s så kallade “photojournal” med denna bild från Cassini-sonden, blev jag lätt förvånad: Bilden påstods visa FEM Saturnus-månar, och det är här också.

Längst t v ligger Janus (179 km tvärsöver), Pandora (81 km) snurrar mellan A-ringen och den tunna F-ringen, Enceladus (504 km) syns allra överst, Saturnus andra största måne Rhea (1528 km) är den halva blaffan t h och bakom Rhea ser vi Mimas (396 km).

I hastigheten tolkade jag Rhea som Saturnus självt, men så är det inte. Saturnus ligger lååångt t h, utanför bilden.

Bilden togs 29 juli i år och släpptes i förrgår.

Avstånden? Till Rhea 1,1 miljoner km – till Enceladus 1,8 miljoner  km.

Garradd vs Herkules

HST sedd från jorden

Den internationella rymdstationen, ISS, ses titt som tätt från jorden och massor av bilder och filmer har tagits genom åren. Lika populär som ISS är som fotoobjekt, lika svårfångad är tydligen HST, Hubble Space Telescope. På nätet har jag bara uppfångat två bilder på det – när läget är som allra bäst – ganska ljusstarka rymdteleskopet på drygt 50 km:s höjd ovan jordytan.

Från Singapore finns denna bild, t ex:

Grannbarn undrar

– Ulf R, alla de som gör vågen för Zlatan – är de atomfysiker?

Hon hävdar dessutom att hon läst att Werner Heisenberg en gång stoppades av en trafikpolis och följande meningsutbyte ska då ha ägt rum:

– Vet ni hur fort ni körde?, undrade polisen.

– Nein, men jag vet var jag är, svarade Heisenberg.

För såna historier får man numera MVG av sina fysiklärare.

Göteborgs-dagarna närmar sig

All info om Astronomdagarnas “var, när och hur?”  finns här!