Utmaning för räddade JWST:
Hitta exoplaneter med faser!
Jag borde inte förvånas över nånting längre inom astronomin, men jag måste erkänna att jag fick tendens till ståpäls när jag sprang på en story på nätet om forskare som jagar exoplaneter som uppvisar månfaser. En exoplanet, om den ligger i rätt riktning jämfört med oss jordbor och har ett rimligt “år”, bör visa faser precis som månen, Venus och Merkurius – och Mars – i vårt planetsystem.
(Mosaiken ovan från ESO)
Franska astronomer, knutna till universitetet i Bordeaux, har räknat på saken och funderat på hur mycket ljus som går att detektera beroende på fasen och i vilka infrarödavågländer faserna bäst kan observeras. Mycket tycks bero på i vilken mån en exoplanet har atmosfär eller inte. Det enklaste “fallet” erbjuder en klippig stenplanet utan atmosfär, och fransmännen tror att med uppsändningen av infrarödkänsliga James Webb Space Telescope kommer exoplanetfaserna att gå från teori till astronomisk praktik.
Exoplanetfaserna kan hjälpa astronomerna att avgöra en exoplanets beståndsdelar, banradie, lutning och omloppstid, albedo m m, ja överhuvud taget ge oss en uppsjö annan nyttig information. Om inte moderstjärnans eventuella variabilitet ställer till det, för det är en fakttor att räkna med.
Ämnet är extremt spännande och kommer samtidigt som de glädjande uppgiften dykt upp att JWST verkligen räddats och fått pengar av den amerikanska kongressen för 2012. I Senaten röstades slantarna fram med röstsiffrorna 70-30, i “Huset” slutade röstsiffrorna med 298 vs 121 till JWST:s fördel.
Kampanjen lyckades, och jag tror att många amerikanska astronomer inom NASA-kollektivet är helnöjda över stödet från t ex oss européer. JWST är ju en multinationell angelägenhet.
Beräknad uppsändning är om några år och då i en bana långt utanför alla reparationsmöjligheter.
Solutbrott riktat mot Venus
Att jordklotet och vår elektrifierande magnetosfär påverkas av solstormar typ CME, Coronal Mass Eruptions, vet vi. Men hur är det med de andra inre planeterna? Just nu larmas det om en CME med riktning mot Venus, och det ska bli intressant att följa fenomenet därifrån.
Titt som tätt noterar sonderna runt Merkurius och Venus om dessa solutbrott, som ju för det mesta når våra grannplaneter tidigare än jorden. Lite grand beror detta på hur planeterna ligger i sina banor jämfört med jorden. Ligger vi på rad i undre konjunktion är saken klar, men fullt så enkelt är det inte alltid.
NASA-schabbel
Jänkarna lyckas inte med allt. Nått är helt fel med NASA:s nätbaserade photojournal, som jag inte kommit åt på flera veckor. Nån som upplevt detsamma?
Eller är det min dator som mot förmodan konstrar?
FN räddar oss?
När ett gäng experter möttes för en tid sedan för att prata om de asteroidrisker som jordklotet hela tiden är utsatt för, var det FN-organet COPUOS som stod för inbjudan – Committee on the Peaceful Uses of Outer Space.
Nån internationell överenskommelse för plikten att varna varandra inför en annalkande asteroidkrasch, finns faktiskt inte. Vi litar som vanligt på att USA ska göra grovjobbet.
Tsunamin härom lärde oss en del om behovet av gränsöverskridande avtal, och nu riktas blickarna uppåt. Snabbfarande asteroiden 2005 YU55 hade i alla fall det goda med sig, att himlakroppen fick experterna att tänka efter en gång till om ett varningssystem. Sen är det frågan om världens regeringar är med på noterna (och notan!). I botten handlar det om framförhållning, en maffig krasch av en småplanet 10 mil tvärsöver inträffar statistiskt kanske vart 100:e miljonte år, så vi har tid på oss när det gäller sådana bjässar.
Men, men. Ju mindre de hotande himlakropparna är, desto fler är de också, och det är tänkbart att vi får räkna med en smäll av en 30-meters rymdsten vart 500:e år. Något liknande skedde i atmosfären över Sibirien 1908, så fenomenet är inte bara hypotetiskt.
Så sent som 2008 ramlade en rejäl sten ner över Sudan och splittrades i sina beståndsdelar, vilket W-bloggen tidigare berättat om.
2013 är förhoppningen att FN ska ta itu med saken genom internationellt bindande avtal och rekommendationer, bl a med en sorts “kokbok i rymdkatastrofer”.
Man må tycka vad man vill om FN och t ex dess kultur- och forskningsorgansiation UNESCO, som är en del osannolika diktatorers lekstuga, men det är tyvärr det enda vi har att hålla oss till. Bättre än ett halmstrå i alla fall!
Nyfiken i en strut
Med murvelns rätt är jag enormt nyfiken på vad veckan bär i sitt sköte inom vår spännande vetenskap.
Stay tuned så får du se!
