Nr 23 2012
Senaste nytt från Vesta
NASA:s Dawn-sond har kommit en av den stora asteroiden Vestas mest mystiska kratrar på spåren: En liten, relativt nybildad krater med både ljusa och svarta utkastade strålar (“ejecta”).
Kratern är drygt 5 km tvärsöver och strålarna kan ha längder på 15 km. Klicka/dubbelklicka på bilden för att få upp den i format!
Ljusa och mörka strålar finns över hela Veta men inte så här koncentrerade till en enda krater, vilket gör den lite märklig. Vad skiljer det ljusa och det mörka åt i uppbyggnaden? På vår egen måne ser vi samma strålfenomen efter häftiga nedslag som vänder upp och ner på ytmaterialet.
Bilden ovan togs av Dawns kamera kallad FC (“framing camera”) redan i oktober i fjor, och sonden snurrade då 700 km ovan asteroidens yta.
Vad vet vi mer om Vesta i dag?
► Ett NASA-mess härom dan berättade om att jakten på vatten på Vesta är i full gång, resultat av t ex kometkrascher i småplanetens tidiga historia, Sannolikheten för att vanlig H2O-baserad is kan finnas under ytan vid himlakroppens nord- och sydpol finns där, men problemet är följande;
► Vestas rotationsaxel lutar 27 grader mot banan, vilket gör att sannolikheten för att det finns områden som ligger i permanent mörker är nästan utesluten. Vesta har faktiskt årstider!
Observationer från jorden pekar på att Vesta är en torr himlakropp, men med Dawns spektrala gamma- och neutrondetektorer (GRaND) hoppas forskarna ändå hitta spår av vatten. Liksom subatomärt “slagg” från den kosmiska strålningen
Dawn har nu gått in en betydligt lägre bana runt Vesta, runt 210 km (drygt 4 t/varvet) . Info om senaste nytt finns alltid här.
Nytt överraskande “nära jorden-objekt”
Mer från asteroidernas sfär: Det är inte bara Eros som är “på gång” (se t ex www.tbobs.se), just nu i skrivande stund fredag f m passerar asteroiden 2012BX34, en stenbit på 10 m+, mellan jorden och månen.
Stenen kom från ingenstans men upptäcktes av NASA:s Asteroid Watch.
Nils Tamm på Kvistaberg
När Johan Kärnfelts och Gustav Holmbergs arbete om svensk amatörastronomis historia föreligger om några år, är i alla fall en sak säker: Flera sidor kommer att ägnas den “målande amatörastronomen” på Kvistaberg, Nils Tamm.
Christian Vestergaard puffar för en text på nätet författad av Åke Wallenquist, som stod Tamm nära.
På Wallenquists tid på Kvistaberg fick jag ett par nätters “observationstid” med Tamms refraktor. Används den av någon i dag eller är allt där ute lagt i malpåse inklusive den stora Schmidten?
Vad jag skulle vilja veta mer om när det gäller NilsTamm är hans konstnärsskap. Vilken halt hade det?
Mars sanddyner i 3D
Plötsligt blev “sanddyner” var astronoms samtalsämne, och 24 januari dök denna tredimensionella bild upp från Mars: Så fram med dina gamla 3D-glasögon.
NASA-kameran kallas High Resolution Imaging Science Experiment (HiRISE) och finns ombord på MRO som i Mars Reconnaissance Orbitersom, en sond i bana runt planeten.
Vi ser hur Mars-ytan idag formas, som på alla planeter med atmosfär, av vindar, meteoritnedfall och årstidsförändringar.
HiRISE har hittills producerat 20 600 bilder.
Sanddyner förekommer också på Saturnusmånen Titan, vilket bilder från Cassinis radar bevisade härom dan.
Områden med sanddyner täcker 13 procent av Titans yta, och med Cassinis radar igång har vi nu fått veta så mycket att i “snitt” är dynerna 1-2 km breda, 100-tals km långa och 100 m höga. Men dynernas utseenden skiftar beroende på latitud och höjd. Och jordisk sand, kiseldioxider, handlar det knappast om, sannolikt då i stället fasta småpartiklar av hydrokarboner.
Titans dyner finns företrädesvis i ett bälte +/- 30o ekvatorn.
Elefantsnablar från Californien
Fantastiska bilder på stjärnskapande “elefantsnablar” inuti Rosettnebulosan har tagits av den amerikanske amatörastronomen Ken Crawford.
Min vice, Christian Vestergaard, förmedlar tipset, som låter oss zooma in i de spiralformade nebulosapartierna.
Sämsta sf-filmen ever?
Vi kom att prata om dåliga sf-filmer, och vi var inte helt överens: Många ansåg att den i särklass sämsta filmen nånsin heter Santa Claus Conquers the Martians från 1964 – barn på Mars är avundsjuka på jordens barn och kidnappar jultomten.
Jag tycker filmen har en viss förlåtande töntcharmfaktor, och barn i min närhet undrar om det verkligen är vuxna som gjort filmen.
För mig har KALKONFILMEN nr 1 länge varit 2012.
Tack för uppmärksamheten
Nu går vi in i veckoslutet och ska vara lite kulturella med de yngsta av brorsbarnbarnen. På programmet står bl a lördagsmatiné på Hipp-scenen, Michael Endes Momo och kampen om tiden.
Vi ses!
