2012

Nestorn Runes M42 – före och efter

I julas hade jag anledning att återge vännen Rune Fogelquists suveräna foto av Orionnebulosan, M 42 (W-bloggen nr 321 2011).

När Rune tog den bilden? Nån gång i slutet av 80-talet. Desto säkrare är att han fotade med sin 38 cm reflektor, brännvidd 2,5 meter.
Rune har gått vidare med bilden och jobbat lite med den  i mörkrummet.

– Nämligen med  "oskarp mask"  och sen har jag fortsatt med behandling i Photoshop. Avsikten
och resultatet blev att det avslöjades vad som finns dolt i den  överexponerade centrala delen av nebulosan – som synes rätt mycket detaljer,
– Bildskalan är inte så stor. De fyra  stjärnorna i Trapetset syns som en enda liten fläck.

M 42 är ju en stjärnkrubba av sällan skådat slag och ett av de genom åren mest fotograferade himlaobjekten. Men även optiskt som i kväll (20.1.2012 kl 19 cirka LT) i centrala Malmö erbjuder hela området en fantastisk syn – jag spanade in nebulosan med en vanlig fältkikare 12 x 50 och fascinerades som alltid av nebulosans  storlek och konstruktion när man vet hur den ser ut. Plus insikten om att jag ser saker bättre här från min balkong mitt i smeten än vad 1600/1700-talets astronomer gjorde.

Nu har det börjat snöa…

London-OS vs Halleys komet

En av mina friidrottsfavoriter Sebastian Coe, Lord Coe i dag, har i sin egenskap av högste pamp för kommande London-OS dragit in Halleys komet i sammanhanget:

– I think people will realise they're in a very special year. It's a bit like Halley's comet, it doesn't come around that often and everything is in alignment, sa han för en tid sen.

Icke-Nobelpristagare skapade "svarta hål"-begreppet

Begreppet Big Bang började som en sorts skällsord av Fred Hoyle, och apropå Crafoord-priset till svarta hål-utforskarna av Vintergatan (se förra W-bloggen), så tycker jag det är rätt kul att kolla upp varifrån uttrycket egentligen kommer.

Atombombens fader J Robert Oppenheimer var en av de teoretiska pionjärerna 1939 tillsammans med en elev i en avhandling med titeln On Continued Gravitational Contraction, men "Oppie" använde aldrig själv uttrycket "svarta hål" som sådant.

En av dem som mest entydigt anses ha myntat beskrivningen var John A Wheeler, fysikern och  Niels Bohr-kollegan. Wheeler var länge skeptisk till Oppenheimers och andras idéer om den ständiga kontraktionen under neutronstjärnornas sfär men gav efter pö om pö. På en vetenskapskonferens 1967 i New York var det nån högljudd person i publiken som fick honom att plötsligt tända till och börja prata om "black hole" – och sen rullade det bara på.

I en jämförelse talade Wheeler en gång om att svarta hål var som att skrynkla ihop ett stycke papper till mindre än en punkts storlek och att "tiden" utplånas på samma sätt som en eldslåga som slocknar.

Onekligen slagkraftiga metaforer!

Vi borde läsa på Wheelers självbiografi Geons, Black Holes & Quantum Foam: A Life in Physics, som kom 1999. Den ska finnas på Amazon.

Wheeler dog 2008, 96 år gammal.

Som forskare på högersidan i USA, vän till Ike Eisenhower, Ronald Reagan, Edward Teller m fl, var han förmodligen för kontroversiell för ett i Sverige politiskt korrekt Nobelpris i fysik.

Stjärnring av koloxid

Astronomer har upptäckt en ring av kolmonoxid runt stjärnan V 1052 Cen på sytdstjärnhimlen, 700 ljusår bort.

Ringen befinner sig ungefär på "jordavstånd" från stjärnan, 1 AU, och frågan är nu vad allt detta betyder. Upptäckten har gjorts med hjälp av ESO:s VLT-bamse, och som vanligt slår forskare rekord i pedagogiska jämförelser: Ringen med en bredd på 0,32 AU är mer påminnande om ett "rep" än en "tallrik", vilket tydligen är det vanliga när vi diskuterar CO runt stjärnor.

Förmodligen spökar kraftiga magnetfält i förklaringen liksom att stjärnan roterar ovanligt långsamt, detta enligt Potsdam-forskaren Swetlana Hubrig.

Astronomerna fick ögonen på stjärnan 2008, och där har den förblivit sen dess.

Som en pendang till ovanstående fick jag härom dan syn på en artikel i Vistas in Astronomy från 1956, författad av legenden R A Lyttleton, som häftigt angrep Sir James Jeans för dennes tidigare stjärnteori som inte tog hänsyn till ackretionsskivor och överföring av massa från t ex ett interstellärt moln som en stjärna passerade igenom (vilket var Lyttletons specialitet).

I dag är "diskarna" vardagsmat i astronomernas skafferi, och nu har vi till och med hittat koloxid-ringar… wow!

Mycket yyyyl i Göran Strands vargmåne

Grattis till en annan av W-bloggens astrofotograferande favoriter, Göran Strand i Östersund, vars månbild i dag utgör NASA:s APOD – Astronomy Picture Of the Day:

Helgfrid önskas både fyrbenta vargar och tvåbenta jordbor.