2012

Närbild av Omeganebulosan

Ibland kan vi inte se skogen för alla träd – jag är lite osäker på var exakt i M 17 som dagens ESO-bild är fångad. Med hjälp av  ESO:s jätteteleskop VLT tränger vi så långt in i nebulosan att vi nu kan vi se de stoftfyllda, rosafärgade centrala delarna av Omeganebulosan – en av Vintergatans så kallade stjärnbarnkammare fylld av gasmoln, stoft och nyfödda stjärnor.

En bra gajd till bilden är de bägge  mörkare "kolsäckarna" t h – kolla med denna notis understa bild, VST-vidvinkelbilden, så tror jag vi är hemma i den kosmiska geografin.

► Nebulosan är belägen 6500 ljusår bort i stjärnbilden Skytten och är ett populärt observationsmål för astronomer, den upplysta gasen med omgivande stoft är en av de yngsta och mest aktiva områdena  för skapandet av unga, massiva stjärnor..

► Bilden är en av de första som har producerats som en del av ESO:s program Cosmic Gems ("Kosmiska pärlor") som syftar till att producera astronomiska bilder för undervisning och för att väcka allmänhetens intresse. I detta program används observationstid som annars gått till spillo eftersom väderförhållandena ansetts vara för dåliga för vetenskapliga observationer. Istället tar man bilder på intressanta, spännande eller visuellt tilltalande objekt. Data görs även tillgängligt för professionella.

Studiet av M17 har en lång historia. William Herschel trodde på 1780-talet först att den gick att upplösa i enskilda, mycket avlägsna  stjärnor, men den tesen övergav han och insåg att M17 var en riktigt nebulosa bestående av en "luminious fluid" eller "interstellar aether", som möjligtvis kom att kontraktera och bilda en stjärnhop.

John Herschel, sonen,  såg nebulosan så här 1837 från Sydafrika, och vi förstår varifrån tillnamnet Hästskonebulosan kommer:

Jämför Herschels teckning med astrofotot från Lick-observatoriet 1899 (fotograf James E Keeler) och vi förstår en annan sak: Om vi står på huvudet så begriper vi samtidigt varför nebulosan kallas Svanen-nebulosan! Kärt barn etc etc.

ESO:s vidvinkliga VST-instrument tog härom året denna bild:

En fräsig Kvadrantrid

Denna snygga Kvadrantid med rökspår fotograferades i morse av den engelske amatörastronomen Pete Lawrence, Selsey. Hans bild finns på www.spaceweather.com liksom många andra förnämliga bilder:

När pensioneras teleskop?

Ett tag trodde vi väl alla att tiden runnit ut för alla de gamla klassiska teleskopbjässarna, inte minst för dem borta i USA. Men med den adaptiva teknikens hjälp har de startats upp igen pö om pö.

► Hooker-teleskopet på Mount Wilson låg i malpåse 1986-1994 men har väckts ur slummern igen.

► Även Yerkes-observatoriets 40-tumsrefraktor i Chicago – världens största –  har  dammats av, och forskarna synar bl a gamla stjärnhopars egenrörelser. På Yerkes finns över 100 år gamla plåtar att jämföra med! På observatoriet är arkiverat nästan 200 000 fotografiska direktplåtar och spektra.

Viket får mig att undra: Vad händer med alla de svenska teleskopen? T ex Schmidten på Kvistaberg?

Hon gör mig matt!

Jag blir helt matt när jag läser vad Harvard-professorn, partikelfysikern Lisa Randall gjort och håller på med.

Hennes CV kan mätas i ljusår, och nyligen – 1 januari – intervjuades hon på CNN om vad som fattas i USA:s grundforskning just nu och vad hon trodde om liv på andra planeter. Randall är  ovanligt skeptisk till våra möjligheter att hitta liv samtidigt som hon inte utesluter att det verkligen finns livsformer där ute. En sund skepticism, tycker jag.

Lisa Randall  är ett av kosmologins affischnamn i dag och det förvånar bara att hon aldrig synts till på Kunskapskanalen eller på de svenska bokhandelsdiskarna. Skadan kan säkert tas igen.

Lisa Randall är ofta med på listor över "Världens 100 mest inflytelserika personer".

Randalls senaste bok heter Knocking on Heavens Door.

Och så har hon skrivit en opera och är inte ett dugg rädd för att överbrygga de två kulturerna.

En lurig bild

Från NASA:s Cassinisond ramlade härom dan in Saturnusmånarna Titan (den mindre månen) och Dione på samma bild, i något som sägs vara någerlunda rättvisa färger.

Men:
Bilden ljuger!

Titan är betydligt större än Dione, 5150 km tvärsöver vs 1123 km. Månarna ligger förstås på helt olika avstånd, Titan är nästan tio ggr längre bort från Cassini-sonden  än Dione.

Nu gör vi en konstpaus (igen)