Sanna vår andra prao
Så trevligt att vi fick rå om Susanna alias Sanna Jönsson, vår unga prao från 8:an. Det var andra gången i vår vi haft en prao på Tycho Brahe-observatoriet, lite av ett vågspel eftersom vi inte tidigare vågat oss på sådana åtaganden. Men med astropedagogen Peter Hemborgs hjälp så har det gått och alla har ställt upp inklusive vännerna på astronomiska nstitutionen i Lund, som Sanna gästade i torsdags och där hon visades runt av bibliotekarien Eva Jurlander, forskningsingenjören Hampus Nilsson och prof Dainis Dravins.
Ute på TBO fick Sanna vara med om visningar för allmänheten, en kväll tillbringades med "rymdungarna", Peter Larsson och Jon Saalbach visade hur vårt fjärrstyrningsteleskop funkar, och några timmar fick Sanna också uppleva hur Cassiopeiabloggen kommer till. Vi tror att hon trivdes hos oss.
Nedan följer en bildsvit från Sannas dagar i kosmos – samtliga bilder tagna av Peter Hemborg.
Här håller Sanna ett vakande öga på rymndungarna…
… och här inspekterar hon vårt fina fjärrstyrningsteleskop…
… som Peter Larsson demonstrerar lite mera i detalj…
… alltmedan W-bloggsredaktören fick hjälp av sin nya hjälpreda…
… men toppen vare förstås besöket i Lund, där Sanna fick se hur spektroskopi går till med hjälp av Hampus Nilsson…
.. som också tog med Sanna och Peter Hemborg upp i vattentornets kupol med kråmet till dess stora reflektor (tyvärr aldrig i bruk):
"Fel" hör till spelet
Jag kände en patolog verksam här i Malmö som cyniskt brukade säga att han alltid tyckte det var lika roligt att se vad de avlidna kurerats för när de levde och vad de verkligen sedan avlidit av. Det fanns en viss diskrepans.
Vad det har med astronomi att göra? Jo, att vi inte ska ta alla bergsäkra teorier på så stort allvar. Allt naturvetenskaplig forskning är en process och paradigmskiften ingår i spelet. Ta synen på öppna stjärnhopar som exempel. För inte så många generationer sedan trodde den astronomiska eliten att öppna stjärnhopar uppstod genom att tunga stjärnor fångade in lättare och på så vis genom gravitationen byggde upp systemen.
Det var då.
I dag ser vi öppna stjärnhopar som resultaten av en gemensam stjärnbildning ur gas- och stoftmoln, det handlar om unga stjärnor och stjärnhoparna löses snabbt upp – astronomiskt sett – och de enskilda stjärnorna sticker så småningom sin kos på olika håll.
Cheshire-katten finns i kosmos
Den där vänliga (?) katten från Cheshire, missen med flinet som hjälper Alice i Alice i underlandet, Lewis Carrolls klassiker, har en egen kosmisk motsvarighet: En märklig gravitationslins.
Den kosmiska katten har nyligen utforskats på nytt och här finns en tung rapport om fenomenet, baserad bl a på HST-fynd och Gemini South-undersökningar plus Chandra-mätningar.. Bl a diskuteras i vilken mån vi ser två gigantiska system som är på väg att kollidera i synlinjens riktning. Det västra ögat visar sig dessutom bestå av två galaxer åtskilda mellan kärnpartierna av ett avstånd av bara 2,1 kpc. De förväntas kollidera inom några tiotals miljoner år.
Bildkälla: ESA/NASA/HST
För den litteraturhistoriskt intresserade kan jag berätta att bokillustratören John Tenniels originalkatt såg ut så här:
Paret Lundmarks kärleksbrev
I Norrbottens museums arkivs ägo finns en hel del material från Knut och Birgitta Lundmark och nyligen har Karin Tjernström (fd Rönnbäck) vid arkivet publicerat ett blogginlägg på museets hemsida med några
exempel på parets brevväxling.
Inlägget kan läsas här: https://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/
– Mitt urval har gjorts utifrån det allmängiltiga problemet med kärlek på distans, men också en inblick i deras starka känslor för varandra, berättar Karin.
Brevsamlingen i museets arkiv är mestadels av privat karaktär.
✒
Fakta bakom breven är att Knut Lundmark gifte sig med Birgitta Carlson (1886-1974) år 1915 i Uppsala, alltså för 100 år sedan. De fick inga barn men hade av allt att döma ett kärleksfullt om än inte problemfritt förhållande, då de under långa perioder tvingades leva isär på grund av Knuts arbete på andra sidan Atlanten (observatorierna på Lick, Mt Wilson).
– Kärlek på distans är svårt än idag, trots våra möjligheter till snabb och direkt kontakt via telefon och internet. Då var breven livlinan för förhållandet. Knut och Birgittas brevväxling är fylld av brinnande kärlek, längtan, frustration och rädsla, ja allt det som så ofta präglar distansförhållanden.
– Breven är väldigt personliga, men samtidigt finns något allmängiltigt med kärleken och svårigheterna att få ihop livspusslet som jag tror att de flesta kan känna igen sig i, påpekar Karin.
Birgitta skriver till Knut.
Öppenhet är A och O och jag tycker det är riktigt att publicera breven. Jag kände Birgitta Lundmark när jag var tonåring, det var hon som tog med mig i vårt sällskap ASTB runt 1960, och jag försökte i förrfjor fånga något av hennes personlighet i min lilla bok Stjärnfall (Zenzat, 2013). Hon var en stark "professorska" och många av Knut Lundmarks astronomikolleger var noga med att i brev till lundaprofessorn alltid hälsa till henne. "Regards to Mrs Lundmark!"
✒
Jag måste också påpeka att en del av kärleksbreven mellan C V L Charlier (Lundmarks föregångare i Lund på obsis) och hans hustru Siri offentliggjorts för många år sen i ett litet privattryck. Astronomer är också vanliga jordbor.
Pressmess från Stockholm:
Ung stjärnexplosion glimmar i ultraviolett
Tack till Anders Nyholm, som skrivit ihop ett presmess på Institutionen för stronomi, Stockholms universitet, om en ganska så sensationell supernovaupptäckt med Oskar Kleincentrets supernovaforskare i främsta ledet. Pressmesset med inbäddade länkar i sin helhet lyder:
☆ En supernova (en exploderande stjärna) 300 miljoner ljusår bort har studerats i ultraviolett ljus med rymdteleskopet Swift. Dessa observationer kan visa på vilken mekanism som ger upphov till denna särskilda typ av supernovor — en typ som bland annat använts som markörer för att mäta universums allt hastigare expansion.
Denna datorsimulering visar i brunt en supernovaexplosion (Typ Ia) där det utslungade materialet kolliderar med en grannstjärna (blå). Kollisionen ger upphov till en puls av ultraviolett ljus. Grafik: Dan Kasen.
☆ I galaxen IC 831, belägen 300 miljoner ljusår bort i stjärnbilden Berenikes hår, hittade projektet iPTF den 3 maj 2014 en supernova — en exploderande stjärna. Den fick namnet iPTF14atg. En sådan explosion kan lysa lika starkt som resten av stjärnorna i galaxen tillsammans. Den typ av supernova som det rör sig om i detta fall, en så kallad Typ Ia, har egenskapen att alla supernovor av denna typ lyser ungefär lika starkt i absoluta mått. Astronomerna kan därför använda Typ Ia-supernovorna som avståndsmarkörer, eftersom kännedom om skenbar och absolut ljusstyrka tillsammans ger avståndet till supernovan. På detta sätt användes Typ Ia-supernovorna som avståndsmarkörer i det arbete som visade på universums allt hastigare expansion och som belönades med Nobelpriset i fysik 201
☆ Trots att Typ Ia-supernovorna länge använts som avståndsvisare är det ännu inte helt klart hur explosionen går till. Länge har det varit känt att det är en kompakt stjärnrest, en så kallad vit dvärg, som exploderar. Däremot är det inte klart om explosionen orsakas genom kollision med en annan vit dvärg eller genom material från en grannstjärna som faller ned på den vita dvärgen. Här kan 14atg och de ultravioletta observationerna från det amerikanska rymdteleskopet Swift hjälpa förståelsen. Den glimt av ultraviolett ljus som Swift iakttog 4 dygn efter att 14atg exploderat tyder på att det material som explosionen slungat ut kolliderade med en närbelägen grannstjärna. Arbetet publicerades 21 maj i en artikel i Nature där forskare vid Institutionen för astronomi (Stockholms universitet) medverkar.
☆ Observationer från Nordiska Optiska Teleskopet (NOT) på kanarieön La Palma har varit viktiga i arbetet med 14atg. Dessa observationer gjordes medan supernovan var ung och sådana tidiga data är av stor vikt för att förstå förloppet. Supernovaforskarna vid Institutionen för astronomi använder ofta NOT för att klassificera och följa upp nya supernovor.
☆ Projektet iPTF (intermediate Palomar Transient Factory), där astronomer vid Oskar Kleincentret vid Stockholms universitet deltar, använder ett teleskop beläget på Palomar Mountain i Kalifornien för att leta efter hastiga förändringar på stjärnhimlen (däribland uppblossande supernovor). iPTF är internationellt och leds från Caltech i USA. Från Stockholms universitet medverkar Joel Johansson, Rahman Amanullah, Ariel Goobar, Francesco Taddia och Jesper Sollerman i Nature-artikeln. Huvudförfattare är doktoranden Yi Cao vid Caltech.
PS.
Från Stockholms universitet kommer även denna relis – med bild på Oskar Kleincentrets fem edsvurna supernovaforskare fr v Rahman Amanullah,Jesper Sollerman, Ariel Goobar, Joel Johansson, Francesco Taddia.
Foto: Maja Garde.
Ska vi arkiveras i "molnet"?
Vi håller på att diskutera arkivsituationen ute på TBO, Tycho Brahe-observatoriet, och vi ska försöka reda ut frågan på ett bra sätt. Vår förening har funnits i 78 år och TBO i drygt 40, så de thar blivit en del protokoll och andra handlingar. I kommande vecka blir det ett möte med ansvariga Cecilia Jansson på Stadsarkivet i Malmö. Eftersom vi delvis är en kommunal angelägenhet tycker vi att vi hör hemma där med en del av vårt material.
Göran Iveberg, Peter Hemborg och jag själv har fått uppdraget att reda ut saken.
Peters bidrag til digital arkivering i det så kallade molnet fick honom att ragga fram denna illustration på nätet. Ha!
Ill: Mike Lynch
Mike Lynchs festliga kommentarer rekommenderas på hans underhållande sajt http://www.mikelynchcartoons.com.