Kvasarnytt från ESO:
Astronomer identifierar rekordobjekt
Med hjälp av Europeiska sydobservatoriets Very Large Telescope (ESO:s VLT) har astronomer karaktäriserat en kvasar och funnit att den inte bara är den ljusaste av sitt slag utan även ett av de mest luminösa objekten som någonsin observerats. Kvasarer är de ljusa kärnorna i avlägsna galaxer och får sin energi från supermassiva svarta hål. Det svarta hålet i denna rekordkvasar blir motsvarande en solmassa tyngre varje dag och är därmed det mest snabbväxande svarta hålet man känner till.
De svarta hål som driver kvasarerna samlar in materia från sin omgivning i en process som sänder ut enorma mängder strålning, så mycket att kvasarerna tillhör de ljusstarkaste objekten vi känner till. Även mycket avlägsna galaxer är synliga från jorden, och som en tumregel är det de ljusaste som innehåller de mest snabbväxande svarta hålen.
“Vi har upptäckt det mest snabbväxande svarta hålet hittills. Det har en massa motsvarande 17 miljarder solar och drar till sig en solmassa varje dygn. Därmed är det ett av de mest ljusstarka objekten i det kända universumet” säger Christian Wolf, astronom vid Australian National University (ANU) och försteförfattare till en studie som publiceras i dag i Nature Astronomy. Kvasaren, som har beteckningen J0529-4351, ligger så långt bort att dess ljus har färdats i 12 miljarder år för att nå oss.
Det material som dras in mot det svarta hålet samlas till en skiva och utsänder så mycket energi att J0529-4351 lyser 500 000 miljarder gånger mer än solen [1]. “All denna strålning uppstår i en het ansamlingsskiva som är sju ljusår i diameter – vilket måste vara den största ansamlingsskivan i universum” säger Samuel Lai, medförfattare och doktorand vid ANU. Sju ljusår motsvarar 15 000 gånger avståndet mellan solen och den yttersta planeten Neptunus, eller nästan dubbla avståndet till solens närmaste stjärngranne i Vintergatan.
Underligt nog gömde sig denna rekordkvasar i det öppna. “Det är förvånande att den hittills har varit okänd, när vi redan känner till en miljon mindre imponerande kvasarer. Den har bokstavligen tittat oss rakt i ögonen tills nu” säger Christopher Ogen, medförfattare och astronom vid ANU. Han tillägger att objektet ses på bilder tagna under ESO:s Schmidt Southern Sky Survey, ett kartläggningsprojekt som inleddes 1980, men att den inte identifierades som en kvasar förrän årtionden senare.
Att hitta kvasarer kräver noggranna observationella data över stora delar av himlen. De resulterande dataseten är så stora att astronomer ofta använder maskininlärningsmodeller för att analysera dem och på så sätt särskilja kvasarer från andra himmelsobjekt. Men dessa modeller tränas med data för kända objekt vilket begränsar potentiellt intressanta objekt till sådana som liknar de redan kända. Om en kvasar är betydligt mer ljusstark än andra som har observerats kan metoden missa den och klassificera den som en stjärna ganska nära jorden.
En automatiserad analys av data från Europeiska rymdorganet ESA:s Gaiasatellit missade J0529-4351 på detta sätt eftersom den ansågs vara för ljus för att vara en kvasar, och föreslog att objektet istället var en stjärna. Forskarna identifierade den som en avlägsen kvasar så sent som förra året med hjälp av observationer med ANU:s 2,3-metersteleskop vid Siding Springobservatoriet i Australien. Att identifiera denna kvasar som den mest ljusstarka som man känner till krävde dock större teleskop och mätningar med ett mer exakt instrument. Spektrografen X-shooter vid ESO:s VLT i den chilenska Atacamaöknen bidrog med avgörande data.
Det mest snabbväxande svarta hålet i världshistorien blir ett perfekt mål för GRAVITY+, en uppgradering av ESO:s VLT Interferometer (VLTI). Detta instrument konstruerades för att noggrant mäta massan hos svarta hål, inklusive sådana på stora avstånd från jorden. Dessutom kommer ESO:s Extremely Large Telescope (ELT), ett 39 meter stort teleskop som nu konstrueras i Atacamaöknen, göra identifikation och karaktärisering av märkliga objekt som detta lättare.
Att hitta och studera avlägsna supermassiva svarta hål kan ge ledtrådar till några av de stora frågor vi har om det unga universumet, som när de svarta hålen och deras värdgalaxer bildades och utvecklades. Men det är inte den enda anledningen till varför Christian Wolf söker efter dem. “Personligen så gillar jag själva letandet” säger han. “Under några minuter varje dag känner jag mig som ett barn igen, som att vara på skattjakt, och nu drar jag nytta av allt jag lärt mig sedan dess”.
Lite Zwicky-PR skadar aldrig
Den kontroversielle astronomen och astrofysikern Fritz Zwicky – han som kunde fått ett antal nobelpris men aldrig fick det – har blivit nästan synonym med ett av den nutida astronomins mest framgångsrika sökprojekt när det gäller supernovor. W-bloggens specielle kompis Jesper Sollerman kunde inte låta bli att tipsa oss om denna PR-film från början av februari i år:
Fint zoombesök hos moderskeppet
Svenska Astronomiska Sällskapet, moderskeppet i vår astronomiska community i landet, gästas härnäst av Jessica Abbott som föreläser på temat “Föreställningar om habitat i rymden”: Hur har man tänkt kring möjligheten till liv i rymden de senaste 150 åren? Hur ser en biolog idag på utsikterna till upptäckten av utomjordiskt liv?
Jessica är universitetslektor i evolutionär ekologi vid Lunds universitet, känd bland annat från SVT:s ”Fråga Lund”.
Tid: tisdag 20 februari, kl 19:00
Plats: Sänds via Zoom.
Hitta dit: Länk och teknisk information meddelas ett par dagar i förväg till dem som skrivit upp sig på epostlistan för medlemsinformation.
Nyligen besökte professor´n oss på vår seniorförening i Malmö, Skogshill där jag bor, och ställde sig själv och oss andra frågan: Tror apor på Gud?
FN synar satellithotet
En gruppering inom FN har nu kommit så långt att hotet mot astronomin från diverse ljusförorenande satellitprojekt kommit upp på dagordningen: https://www.iau.org/news/pressreleases/detail/iau2401/?lang
Hon fick Caroline Herschel-medaljen
Den så kallade Caroline Herschel-medaljen, som delas ut gemensamt ömsevis av tyska och brittiska tungviktare (Royal Astronomical Society, Astronomische Gesellschaft), går 2024 till välkända Max Planck-astronomen Linda J Tacconi.
Utdelning på brittiska ambassaden i Berlin i slutet av mars.