september 2011

Supernovor i Ingenmansland  – finns de?

Jag har ju läst om ensamma planeter i Vintergatan och om stjärnor som stötts ut ur gemenskapen i t ex stjärnhopar – men hemlösa supernovor utan synliga värdgalaxer är en nyhet.

Även  detta fenomen är nu på väg att kartläggas. En ledande forskare på området heter Christian-Peter Zinn och  är knuten till astronomicum vid Ruhr-Universität i Bochum, Tyskland. Det är från hans team och teamets rapport jag fångat upp följande:

Ur en katalog på 6000 supernovor har en handfull kandidater, riktiga små guldbitar i sammanhanget. vaskats fram och områdena på himlavalvet  följts upp med teleskopstudier.  Antingen är värdgalaxerna för ljussvaga för att synas eller så har supernovorna skapats av en “hyperhastighetsstjärna” (hypervelocity star, HVS) flera kiloparsec från värdgalaxen. När supernovorna väl exploderat har det skett i ett kosmiskt Ingenmans-land-.

Här är Zinn-teamets fem fall:

* SN 2006bx i UGC 5434 tillhör hyperfallen med en fart på ∼800 km/s. SN-objektet ligger nära galaxen UGC5434 men ligger inte inbäddad i en svag galax eller tillhör en utsträckt vintergatsskiva. Kan ett svart hål ha påverkat och slungat ut stjärnan?

* SN 1969L nära (från oss sett)  spiralen NGC 1058 tillhör sannolikt en enormt utsträckt skiva synlig endast i extremt röntgen- och UV-ljus.

* SN 1970L och SN 1997C har en snarlik historia. Det finns inga spår efter en värdgalax för SN 1970L  men här finns en svagt synlig intergalaktisk materiebrygga mellan två växelverkande galaxer (NGC 2968 och NGC 2970). Samma, alltså gravitationella slungeffekter av växelverkan mellan galaxer,  kan gälla för SN 1997C, vars hastighet på 3000km/s är extrem i sammanhanget och gör den till en HVS-suverän.

* SN 2005nc har setts tillsammans med en gammablixt, och  inte ens Hubble-teleskopet har säkerställt en misstänkt hemmagalax för explosionen. Denna ligger sannolikt för långt bort för att upptäckas.

Det är ett enormt astronomiskt detektivarbete som ligger bakom den här sortens studier,  uppföljande observationer och utvärderingar.

Uppenbarligen har Zinn & Co  öppnat upp ett nytt spännande forskningsfält.

Hur det kan se ut när galaxer växelverkar och stjärnstinna, gas- och stoftfyllda materiebryggor utvecklas ses nedan, ett strålade pedagogiskt  exempel från Hubble Space Telescope. Här kastas stjärnor ut i den intergalaktiska rymden, och varför skulle inte supernovakandidater ingå?

Charles Lindbergh lurade alla

Då och då har jag kommit in på vår “skånske” Atlantflygare Charles Lindbergh här på W-bloggen, och nu är det dags igen. Folk som utmanar gravitationen har alltid mitt intresse!

Det är Per-Erik Sjösten, Mr Ystad,som har skrivit en trevlig bok om (s)-tidningen Auroras färgstarke chef Elias Nilsson. Bl a återges jaken på flygpionjären Charles Lindbergh och hans hustru Anne under deras besök på Österlen på 30-talet.

Den skygge Atlantflygaren bytte bilar och lurade pressuppbådet och tog själv i ett obevakat ögonblick en påpasslig bild av den församlade skånska världspressen från fotsteget på sin bil.. Pressfolket förstod inte nånting och fortsatte vänta in Lindbergh sedan han kört i väg till Ljungbyhed för att prata flyg med sina kolleger.

Elias om sina presskolleger:

“Men de skall inte vara ledsna. De har vederfarits äran att gå in som ett sött minne i Charles LIndberghs familjealbum.”

Jag har en hel del Lindbergh-litteratur och i en av hustrun Anne Morrow Lindberghs självbiografier har hon återgett flygbilder som Lindberghs tog över Gårdslösa, varifrån Charles farfar utvandrade.

Per-Erik Sjöstens bok heter Mäster Elias – Mannen som gjorde Ystad större.

Outreach på Astronomdagarna

Ett par inslag på Astronomdagarna i Göteborg har handlat om “outreach”, hur vi för ut astronomins elementa till den stora allmänheten. Inte minst de yngre generationerna. Christian Vestergaard berättar att bl a Margareta Malmort demonstrerade en utställning på temat “Och jorden hon snurrar” – om jorden rörelse kring sin egen axel och runt solen och hur det återspeglas i skiftande stjärnbilder.

Utställningen – för tillfället nerpackad – är för barn och höstens visningar återupptas  i mitten av oktober på AlbaNova i huvudstan.

ALMA kör igång

ESO flaggar för att observationer i Chile med ALMA (Atacama Large Millimeter/submillimeter Array), världens största markbaserade astronomiprojekt, väntas börja under helgen.

En presskonf hålls på måndag. Stay tune!

Vad händer i Hästhuvudnebulosan?

Den klassiska nebulosan i Orion, som ser ut som ett hästhuvud, förekommer sällan i  den astronomiska rapporteringen, tycker jag. Eller så är jag blind.

Nu föreligger i alla fall en rapport om H₂CO-läget i denna kalla nebulosa med en temp på 20-30 K, hur ispartiklar, strålning och gas fungerar i samspelet där ute,  .

Vi pratar om rymdkemi på högt plan!

Avståndet till Hästhuvudnebulosan bedöms till 1500 ljusår och den upptäcktes fotografiskt 1888 av den observanta Mrs Williamina Fleming. Den är inget Messier-objekt. Katalogbeteckningen kan däremot  vara Barnard 33.

Astrohistoriskt bonus för den intresserade::