Lundmarks vän Martin Johnson ur tiden
Vissa dåliga nyheter färdas långsamt, så först nu har jag förstått att min gamle vän och Knut Lundmarks förtrogne professorn Martin Johnson gått ur tiden, 81 år gammal. Jag vet att Martin inte mådde bra de senaste åren, men det eftersläpande dödsbudet kom faktiskt överraskande för mig
Med vår vänskap var det på följande vis:
* Omkring 1959 tog jag som grabb gud i hågen och sökte kontakt med Knut Lundmarks änka Birgitta, som bjöd in mig till ett möte på Astronomiska Sällskapet Tycho Brahe, på restaurang Residens i Malmö. Där tog hon emot och visade sig vara föga “professorska”-lik. Hon var rolig och varm! Hon sammanförde också mig med Martin och Martins hustru Margit, och vi blev vänner.
* Martin hade varit privatanknuten assistent hos Lundmark, bröt sen upp från astronomin för att ägna sig åt psykogli. Han blev en toppkraft inom uttagningen av stridspiloter inom vårt luftförsvar. Flyget fascinerade honom, bevisat av flera artiklar i Flygets årsbok – han hade 10 000-tals timmar i luften, bl a flög han över nordpolen och Alaska tillsammans med legendariska nordpolsutforskaren, norske SAS-pionjären Einar Sverre Pedersen.
* Det var också självklart att det var Martin som “gajdade” Knut Lundmark när de tillsammans observerade den totala solförmörkelsen 1954 från ett flygplan.
* Det var Knut Lundmark som uppmanade Martin att forska på allvar inom det parapsykologiska fältet. Detta skedde också, och Martins forsknng kom att föra honom till världens första “riktiga” parapsykologiska professur, vid universitetet i Utrecht i Holland. Martin ditkallades av drottning Juliana personligen, och det blev ett väldigt ramaskri i den holländska pressen att en svensk och inte en holländare fick uppdraget.
* Jag intervjuade flera gånger Martin om hans forskning för Kvällspostens räkning, och bl a satt han med oss och avslöjade Uri Gellers trolleritrix under en show på Malmö stadsteater. Martin brukade på kongresser och konferenser lura sina parapsykologiska kolleger med att låta vännen Ulf Mörling alias trollkarlen El Globo utföra ett antal tanketrix. Många forskare – alltför många – gick på dem!
* Martin vårdade minnet av Knut Lundmark på flera sätt. Han satt på spännande samlingar, manus, böcker, bilder, och ett tag ville han i sitt testamente skriva in mig som arvtagare till detta material, Jag sa efter moget övervägande nej, vilket jag ångrar nu.
* Martin redigerade minnesvolymen Knut Lundmark och världsrymdens erövring (1961) med originalbidrag av Harlow Shapley, Fritz Zwicky, Werner von Braun m fl och att han fortsatte vara redaktör för Värld och Vetande, den populärvetenskapliga månadstidskrift som Lundmark börjat ge ut med start på tidigt 1950-tal.
Martin var medlem i ASTB i många år och deltog bl a i sällskapets 50-årsjubileum 1987 på rådhuset i Malmö. När Lundmark-monumentet invigdes i Älvsbyn höll Martin det stora talet, och han passade också på att dela ut Lundmark-priset till närvarande lundaastronomen Nils Hansson – priset som Kvällspostens kuturredaktion och ASTB i symbios instiftat.
Om jag säger att Nils Hansson blev paff ljuger jag inte!
Meningen var ju att Martin skulle vara med på Lundmark-symposiet 2007, men han kunde tyvärr inte delta.
Och parapsykologin?
Med åren blev Martin alltmera skeptisk till de parapsykologiska fenomenen, fusk hade också avslöjats vid J B Rhines forskningscentrum i USA, vilket inte hindrade att han refererade till egna märkliga upplevelser. Han brukade också berätta om sjättesinnes-erfarenheter med den engelska amatörastronomen och astrohistorikern Peter Doig som “avsändare”. Men om det fanns någon substans i dessa, så blev han som sagt alltmera ifrågasättande med åren.
Sitt förhållande till Knut Lundmark beskrev Martin flera gånger för mig som ett “far-son-förhållande”. Bägge hade sina rötter i Norrland, och Lundmark tog Martin under sina vingars beskydd när han kom till Lund. Martin funderade länge över en fortsatt karriär inom astronomin och/eller kärnfysiken, där han haft kontakt med The Svedberg på 40-talet.
På en punkt delade Martin och jag intresse utöver Lundmark och astronomin: Vi var bägge sportnördar! Martin var en duktig friidrottare, kände speciellt för de finska killarna och tjejerna på kolstybben, och själv hade han på träning satt inofficiellt svenskt rekord i stående längdhopp, en gren som inte längre finns.
Martin var en av Gunder Häggs bästa vänner, och hemma hos Martin på Höstagillesvägen 4 i Stångby fick jag ett par somrar uppleva på nära håll hela den gamla svenska friidrottseliten i gänget kallat Stora Grabbar; Under-Gunder, Arne, Dan Waern, “Trollet” Trollsås m fl legendarer. Jag har fortfarande kvar den 2-krona jag vann i Dan Waerns poesitävling i Martins sommarfagra trädgård, där det gällde att identifiera upphovmännen till de dikter han läste.
Har man varit kulturredaktör så har man….
Martin började skriva på sina memoarer, och jag lovade hjälpa honom. Vad hände med det manuset? Jag vet inte.
Frid över mångsidige Martins minne!
PS.
En hel del god info om Martin finns här.
Sista bildsekvensen???
Kan det verkligen vara så att ingen, överhuvud taget ingen, har fotodokumenterat UARS-satellitens störtning i går? Otroligt i så fall.
De senaste bilderna på en tumlande satellit i sin osäkra bana togs i så fall 15 september av den fantastiske fransmannen Thierry Legaut, vars hemsida finns här.
Klicka/dubbelklicka på bilden för att komma närmare inpå.
Tycho Brahe-godis på nätet
Det är Christian Vestergaard, som glatt rapporterar att han på nätet hittat Tycho Brahes Nova Stella-bok, boken om novan i Cassiopeia 1672 som gjorde honom världsberömd i hela Europa.
Teleskopet som motbevisade Copernicus…
Ännu en liten astrohistorisk kortis: Christopher M Graney heter en astronomihistoriker, som i Jounal for the History of Astronomy skrivit artikeln “The Telescope Against Copernicus: Star Observations by Riccioli Supporting a Geocentric Universe”.
Giovanni Battista Riccioli levde 15981671 och i sitt verk Almagestum novum 1651 beskriver han sina stjärnobservationer genom ett teleskop. Han mätte stjärnornas avbildningar, deras skenbara storlekar i sitt lilla teleskop, och fick naturligtvis inte ekvationen att hålla:
* Eftersom redan Tycho Brahe slagit fast att stjärnorna inte uppvisade någon parallax måste de ligga ofantligt långt bort.
* Hade stjärnorna dessutom en mätbar utsträckning, måste de vara ofantliga stora.
Riccioli visste inte om att hans “stjärnbilder” helt var optiska fenomen, att stjärnorna i realiteten för oss jordbetraktare är punktformiga och att det behövs rejäla doningar för att se deras skenbara utsträckning på himlavalvet.
Ricciolis observationer styrkte mera Tycho Brahes världsbild (jorden i centrum, alla planeter snurrande runt solen som i sin tur snurrade runt jorden liksom månen) än den absurde Copernicus.
Sista utrop för Astronomdagarna
Info om Astronomdagarna i Göteborg – program m m finns här!
,