LIV:at på Tycho Brahe-observatoriet
Vad då “de två kulturerna”? C P Snow, som myntade begreppet om klyftan mellan humanister och naturvetare/tekniker, skulle ha varit med i går kväll på Tycho Brahe-observatoriet. Både vi astronomiintresserade OCH litteraturintresserade umgicks hur civiliserat som helst.
Det har varit ett par bråda dagar för W-bloggsredaktören, gårdagskvällen inget undantag för då gästades vi av vännerna i LIV, Litteraturens Vänner i Skåne med ordföranden Kaeth Gardestedt i spetsen. I LIV-gänget ingick bl a gamle legendariske friidrottaren och olympiern Kjell Tånnander, vilket särskilt gladde W-bloggens utsände.
Det blev ett trevligt och givande möte mellan natur, kultur och litteratur. Peter Linde hälsade menigheten välkommen – vi bör ha varit en 50-60 i lokalen – och sen rullade det på med inlägg av yours truly, Arne Strömgren, Tora Greve och Bertil Falk. Och i pausen serverade LIV mackor och dryckjom.
Det är fult att recensera sig själv, så jag tipsar i all enkelhet om kommande referat på LIV:s hemsida och kommande rapport på ASTB:s egen hemsida. Håll utkik!
Kul var det i alla händelser, och vår nya föreläsningssal fungerade ju helt perfekt.
Tack till Peter som skötte tekniken, och tack till Kjell Westman & Co som svarade för “live”-underhållningen vid Mead-teleskopet (Jupiter, månen).
Gustav Holmberg föreläser i Gislaved
Gislaveds Astronomiska Sällskap gästas, tipsar Christian Vestergaard, 24 november av Anderstorpssonen Gustav Holmberg, vår astronomiintresserade idë- och lärdomshistoriker i Lund, knuten till universitetets Forskningspolitiska Institut.
Titeln på Gustavs föredrag är ”Forskarna och Utomjordingarna – Astrobiologins Historia”.
Plats: Gislaveds Industrimuseum
Tid: Torsdag den 24 november kl. 19.00
Carina-nebulosan i Rembrandt-färg
Nej, det är faktiskt inte en Rembrandt-målning det handlar om! Man skulle ju kunna tro det med tanke på skuggspelet mellan ljus och mörker och den oranga koloriten.
Så här ligger det till:
Carinanebulosan är värd för några av vår galax yngsta och tyngsta stjärnor, som nu studerats i submillimeterljus med kameran LABOCA på teleskopet APEX (Atacama Pathfinder Experiment) på Chajnantorplatån i de chilenska Anderna. Tyska astronomer har avlockat nebulosans stoftkorn med en temperatur kring -250ºC dess allra intimaste hemligheter!
APEX-observationerna ovan visar stjärnbildningsområden i oranga färger. De visuella blåaktigare områdena dokumenterades med Curtis Schmidt-teleskopet vid Cerro Tololo Interamerican Observatory
Plock ur ESO:s svenska pressmess:
* Nebulosan innehåller stjärnor med en total massa som motsvarar fler än 25 000 solar och molnen olnen av gas och stoft har tillsammans en massa som motsvarar cirka 140 000 solar.
* Tunga stjärnor lever som mest ett par miljoner år, ett mycket kort livsspann jämfört med solens 10 miljarder år. Men medan de lever, påverkar de sin omgivning kraftigt. Som unga avger dessa stjärnor kraftiga vindar och strålning som omformar molnen som omger dem och kanske till och med trycker ihop dem tillräckligt för att nya stjärnor ska kunna bildas.
* I slutet av sina liv är stjärnorna högst instabila. De drabbas ofta av utbrott då stjärnan kastar ut materia och till slut dör de i våldsamma supernovaexplosioner. Ett paradexempel på en sådan våldsam stjärna är Eta Carinae.
* Inom de närmaste miljoner åren kommer Eta Carinae att explodera som en supernova, följd av fler supernovor från andra tunga stjärnor i samma område.
* Carinanebulosan befinner sig ungefär 7500 ljusår bort och är ungefär 150 ljusår tvärs över.
Lemaître brädade Hubble
Att det var jesuitprästen George Lemaître som först knäckte gåtan med universums expansion 1927, bevisas nu av allt fler artiklar jag kommit över på nätet, Edwin Hubble ska inte kasta sig i väggen, det är inte det, men han ska veta sin plats – han var faktiskt bara “tvåa” i denna märkliga upptäckarhistori, där Hubble dessutom glömde bort vilken hjälp han haft av Vesto Sliphers observationer.
Sidney van den Bergh är författare av denna rapport i år med titeln The Curious Case of Lemaître’s Equation No. 24.
Det går inte längre att skriva populärvetenskapliga böcker och påstå som en självklarhet att Hubble var först på plan. För det var han inte!
En liten behändig stjärnhop!
Allt är inte gigantiskt stort, tungt och imponerande i vårt universum.
Det finns faktiskt ganska behändiga himlakroppar, som den lilla stjärnhopen Mercer 14 som upptäcktes för några år sen i Vintergatsstråket.
De flesta nyupptäckta hopar ligger inom ett så trångt område som max en halv grad runt Vintergatans mittplan. Med ny infrarödbaserad teknik kan vi tränga bakom skymmande moln i siktlinjen och komma åt stjärnhoparna.
I Mercer 14 pågår, berättar en ny rapport, stjärnbildning, åldern uppskattas till 4 miljoner år och den ligger inte ens 10 000 ljusår bort.
En ganska nätt liten stjärnhop!
Tack för nu
Vi ses snart igen.
