Meteorer i Mars atmosfär
Då och då rapporterar vi om märkliga direktobserverade meteoritnedslag på t ex månytan, men har våra rymdsonder nånsin dokumenterat en meteor i en annan planets atmosfär? Meteorhistoria MÅSTE ha skrivits 7 mars 2004 då den numera dödförklarade Spirit-rovern på Mars såg något oerhört spektakulärt i den röda planetens tunna atmosfär (glöm inte klicka/dubbelklicka på bilderna nedan):
Meteoren flammade upp, dokumenterades av Spirit och bilden skickades tillbaka till jorden. Voila!
Ett tag trodde forskarna att det som sågs var en förlupen Viking-sond som krånglat sig in i Mars lägre luftlager, men det visade sig snabbt att meteoren har med restpartiklar från kometen 114P/Wiseman-Skiff att göra. Och det är helt klart så att eventuella astronomer på Mars har helt andra meteorsvärmar att syssla med än våra jordiska svärmar. Radianten för denna Mars-meteorsvärm ligger i Cepheus, vilket gjorde att man förutspådde en ny svärm för 20 december 2007. Hur det gick vet jag inte.
Det forskas en hel del i dessa sannolika Mars-meteorer, och skojigt nog figurerar den i dag i Florida verksamme, lundautbildade professorn Bo Gustafson i flera rapporter. En ofta citerat skrevs i Icarus 1996 med Bo som en av medförfattarna (de övriga var Lars G Adolfsson och Carl D Muray), och till en av hans många specialiteter hör “singel och sand” i den interplanetära världen.
Icarus-rapporten bar titeln “The Martian Atmosphere as a Meteoroid Detector” och abstractet avslutades så här:
” We suggest that future missions to Mars should include meteor observation programs which would permit direct measurements of the meteoroid complex in another region of the solar system as well as providing important information on the structure and time variability of the martian atmosphere.”
► En bra sammanfattning om vår kunskap om Mars-stjärnfallen för några år sen finns här, där det bl a konstateras att den tunnare Mars-atmosfären, det lägre trycket och de inträngande meteoridernas lägre hastighet inte spelar så där väldigt stor roll för hur ljusa meteorer kan bli där jämfört med här på jorden (kan slå på + 0,5m).
► Mars-meteorerna bör flamma upp på en höjd av 50-90 km, bara 10-20 km lägre än i jordatmosfären.
Även astronomer knutna till Armagh Observatory på Nordirland har kunnat identifiera Mars-svärmar genom att kolla data från sonden kallad Mars Global Surveyor (MGS). Apostolos Christou – vilket härligt namn! – leder forskningen här, som fokuseras till meteorider ursprungligen hemmahörande hos kometen 79P/du Toit-Hartley.
Förhoppningar uttalas då och då att ESA:s kommande ExoMars-landare (2016-2018) ska få till uppgift att även hålla koll på Mars-meteorerna.
En kick för europeisk radioastronomi
Det europeiska samarbetet inom radioastronomi kallat RadioNet, där Onsala rymdobservatorium ingår, får nytt stöd från Europeiska kommissionen. Ett nytt projekt har beviljats 9,5 miljoner Euro (85 miljoner kronor) för de närmaste åren.
♦ Projektet RadioNet3 kommer att samordna radioastronomin i Europa och runt om i världen under de närmaste fyra åren. Det blir en fortsättning av två tidigare EU-projekt, men också ett språng framåt.
♦ I projektet ingår satsningar på observatoriet ALMA i Chile samt på vägvisare för radioastronomernas nästa generations teleskop, det gigantiska SKA (Square Kilometre Array).
♦ Huvudsyftet med det nya projektet RadioNet3 är att maximera användningen av Europas 18 toppmoderna radioastronomiska anläggningar, bland dem teleskopen vid Onsala rymdobservatorium i Sverige och 100-meters-radioteleskopet vid Max Planck-institutet för radioastronomi i Effelsberg, Tyskland.
Hans Olofsson är föreståndare för Onsala rymdobservatorium, vars del av RadioNet3 uppgår till cirka 6,5 miljoner kronor fram till 2015.
– RadioNet har genom åren spelat en mycket viktig roll för utvecklingen av europeisk radioastronomi. Nu får vi möjlighet att fortsätta att vässa våra teleskop och förbereda inför framtiden med SKA.
Max Planck-institutet för radioastronomi (MPIfR) i Bonn leder 27 samarbetspartners i Radionet-konsortiet, som sammanlagt består av 24 nyckelaktörer inom radioastronomi i Europa, samt ytterligare tre från Sydkorea, Australien och Sydafrika.
Patron Esping räknar
Från och till håller jag på och samlar mig till en artikel i Piraten Posten om Fritiof Nilsson Piraten och astronomin.
En bra början är Bock i örtagård, där om inte astronomins moder så astronomins hjälpsamma musa, matematiken, diskuteras.
Patron Esping kunde ju varken läsa eller räkna men han fattade så mycket av bråk att två halvor var lika med en hela.
Jag kallar detta för “Espings naturmetod”.
Det var Esping som på krogen fick frågan av kyparen om han skulle ha whisky eller konjak.
– Det gör de´samma, bara du kvickar dig.
Stav möter spiralarm
Ungefär där Vintergatans stav möter spiralarmen i sydkonstellationen Norma/Vinkelhaken har forskare mitt i det svårgenomträngliga stoft/gas-töcknet identifierats stjärnhopen Mercer 81. Har finns en hel del Wolf Rayet-stjärnor och minst en superjätte i A-klassen.
► Avståndet från Vintergatsplanet 11±2kpc
► Hopens ålder 3.7 +0.4/−0.5Myr
► Klotmassan >10 4 M⊙
Vid brytpunkter av detta slag i en galax brukar intensiv stjärnbildning uppstå.
Ljus supernova
Astronomers Telegram, proffsens larmcentral, berättar att en misstänkt supernova har upptäckts av det ryska MASTER-programmet, fyra bågsekunder från galaxen J061730.07+354040.9.
Denna OT, “optiska transient”, har en upptäckarmagnitud på 14.5m. Ingen asteroid har sin position just på de utpekade himmelskoordinaterna.
Bilden från 28 december ser ut så här:
2012 – jubiléernas år
Tycho Brahe-sällskapet firar senare i vår sitt 75-årsjubileum, men ett annat jubileum står också för dörren:
ESO:s 50-årsfirande!
Efter kriget tog planerna på ett stor alleuropeiskt sydobservatorium sakta men säkert form, och 1962 var det dags att dra igång på allvar.
En bra sajt om vad som väntar finns här.
När det gäller vårt eget jubelfirande kan jag berätta att jag just nu har mailkontakt med historikerna knutna till Lick-obseratoriet, Mount Hamilton, i Caliornien, där vårt sällskaps grundare Knut Lundmark ju var verksam en längre tid. Bl a utlovas jag få inscannat lite material från de loggböcker där Lundmark skrev in sina observationer.
Lundmarks brevväxling med Lick var intensiv – här finns ett sextiotal brev bevarade – och denna brevväxling upphörde inte förrän 1958, då han avled. Lick spelade lika stor roll i hans vetenskapliga liv som tiden på Mount Wilson.
