Nr 208 2012

Astronomer världen över sörjer Patrick Moores bortgång

Det är ett understatement att påstå att hela den astronomiska världen sörjer Patrick Moore, Sir Patrick Moore,  som gick ur tiden i söndags 89 år gammal – se bildsvepet i förra W-bloggen.

Det finns naturligtvis oerhört mycket att säga om denne excentriske legendar som en tid kom att stå Malmös unga amatörastronomiska garde väldigt nära. Tills vidare nöjer jag mig med att hänvisa till Robert Cumming på popast.nu, Robert som bl a vaskat fram en krönika jag skrev om tv-fenomenet Patrick Moore 2006. Surfa in på den; jag tror inte det finns mycket att tillägga för min del.

Även W-bloggen nr 10 2010 rekommenderas för den som är nostalgiskt lagd.

I övrigt vet jag att Patrick ville bli ihågkommen för sina handlingar, sina böcker, sina tv-program för BBC (aldrig ett skrivet kontrakt men väl ett handslag låg bakom den unika 55-åriga tv-succén), sin entusiasm för vår vetenskap som smittade av sig och gav oss några av världens främsta astronomer – och han ville garanterat att "the show must go on". 

Det är precis vad den gör från och med nu. In the spirit of Sir Patrick!

Dagens historiska utflykt:

Bessels mätning av Sirius

Inom dagens astronomi är vi nästan sjukligt vana vid all supersofistikerad nanoteknik, raketsondteknik, den adaptiva optiken, datatekniken etc etc, allt det som gör att en foton från kosmos  inte har en chans att smita undan längre. Därför ökar ens respekt för "de gamle", som bara hade ögat och kanske en mikrometer att jobba med vid teleskopet för att fastställa förändringar t ex i stjärnornas lopp över himlavalvet.

Runt 1840 – Sverige var i högsta grad en oupplyst kungadiktatur och hade vi överhuvud taget en astronomisk forskning? – började Friedrich Wilhelm Bessel nere i Tyskland få grepp om vad som låg bakom förändringarna i  framför allt Sirius men också Procyons banor på himlavalvet.

Det handlade om förändringar i bågsekund-storlekar, och Bessel hävdade mycket bestämt och med framgång att det handlade om VERKLIGA förändringar, baserade på stjärnornas egna rörelser, inte på ofullkomligheter hos  tidigare observatörer och teleskop.

Bland dessa tidigare giganter  återfanns t ex James Bradley, Neville Maskelyne m fl, som hållit ett öga på Sirius när inte (vilket hände) meridianinstrumentet på Greenwich fallerade.

I astronomen och astrohistorikern Ernst Zinners Astronomie – Geschichte ihrer Probleme (1951) återges de centrala delarna av Bessels uppsats 1844, och Bessel resonerar sig fram bit för bit. Han slår fast:

♦ Att det  finns synliga stjärnor talar inte emot att det finns otaligt med osynliga stjärnor. Ex: Tycho Brahes nova. Den syntes en gång, men syns inte längre.

♦ Den osynliga stjärnan runt Sirius "ist ein Teil eines auf kleinen Raum berschränktes System". (Profetiskt sagt, skulle jag vilja påstå.)

♦ Den cykliska banförändringen hos Sirius har en period på ett halvt århundrade.

En optisk bild av systemet med Sirius B på kl 5 ser ut så här:

Jag har tidigare här på W-bloggen skrivit om hur slumpen gjorde att teleskopmakaren Alvan Clarke och hans son 1862 under ett teleskoptest direkt – visuellt – kunde avslöja Sirius lilla drabantstjärna (som en del samtida astronomer nog mer såg som en planet), och sen dröjde det fram i början på 1900-talet innan hela sanningen kom fram:

Att Sirius B, som följeslagaren kallas, är en vit dvärgstjärna.

Voila!

Ännu en pusselbit i den moderna astrofysiken föll på plats. Och en av de stora astronomerna bakom utforskningen av Sirius B och vita dvärg-astronomin överhuvud taget, var ju Nobelpristagaren S Chandrasekhar (om honom, se en multitud tidigare W-bloggar).

Så här ser Sirius B när Chandra-sonden är på plats – Sirius B är en den ljusa källan i mitten, Sirius A den svagare på kl 1. Det är Sirius A vi ser som stjärnhimlens ljusaste stjärna på vinterkvällarna.

Fakta om systemet:

► Avståndet 8,6 ljusår.

► Sirius B har en yttemp på 25 000^oC.

► Sirius B:s massa motsvarar solens massa packad i en sfär med jordens storlek.

► Ytgravitationen på Sirius B motsvarar 400 000 ggr  gravitationen på jordytan.

Norsk kamera väcker norrskens-sensation

Tekniken tar kvantumsprång framåt hela tiden.

Nu har ett tekniskt begåvat norskt team rymdväders-ingenjörer konstruerat en kamera, den kallas NORUSCA II, som tar "hyperspektrala bilder" t ex av norrsken över hela himlen – inom loppet av några mikrosekunder kan kameran ta bilder i 41 olika spektra.

Sedan kan bilderna sammanställas  och vi får en avslöjande kompositbild.

Så måste det ha gått till när tekniken testades i vintras på Kjell Henriksen Observatory (KHO) på Svalbard i samband med  ett CME-utbrott på solen. Varpå – efter ett par dygn – partikelskurar strömmade in i jordatmosfären och gav oss detta aldrig förr sedda vågmönster.

Tolkningen? Att vi ser ett förmodat möte mellan norrsken och det där mystiska återjoniserade himlaljuset högt upp som kallas  airglow (finns nått svenskt namn för airglow?).

Tekniken lär finna mängder av användningsområden  inom den astronomiska utforskningen av snabba "transienter". Vi har bara sett den trevande början.

Bråkig galax

Den stilbildande aktiva galaxen BL Lacertae – tidigare misstänkt som variabel stjärna på vårt hemmaplan – bråkar just nu överraskande mycket i röntgenområet, berättar en rapport i Astronomer´s Telegram.

Kvällspostens ledare försvarar Lundagårdshuset

Hatten av för Peter J Olsson i lördagens Kvällsposten (8.1.2012).

Peter ägnar huvudledaren åt Lundagårdshuset/Kungshuset som akademiens bestämmare nu i sin outgrundliga visdom vill tömma på allt innehåll – filosoferna ska tvingas in i nått allmänt humanisthus. Bort med allt det gamla, kapa alla historiska band… förmodligen tas lokalerna över av universitetets ständigt växande byråkratkår.

I Lundagårdshuset fanns i toppen av trapphuset ett observatorium, och i kåken  pluggade jag själv idé- och lärdomshistoria i slutet av 60-talet.

Pietetslöst, det är vad det är. Man är inte intelligent bara för att man representerar akademien och sitter  i en väl insutten byråkratstol och vill vara "effektiv".

Mystisk asteroid

Nått är mystiskt med  asteroiden 2007PA8, vilket framgår av nyligen publicerade data på Astronomer´s Telegram:

De tidigare radarobservationerna från Goldstone berättar att asteroiden roterar väldigt sakta, Perioden är närmare fyra jorddygn:

P_rot=95.1+/-3.4 hr
Lite värre är att den nu uppmätta storleken graderas upp och pekar på en diameter på cirka 3 km, dubbelt upp mot radarmätningarna för en tid sedan.

Med sitt jordavstånd på 0.0214 AU har asteroiden av IAU klassats som en "Potentially Hazardous Asteroid".

Dessa observationer av har utförts med ett 0,6-metersteleskop från JPL:s Table Mountain Observatory, som ligger några mil nordnordväst om Los Angeles.

W-bloggens sponsor

Tack till bloggens huvudsponsor, som låter oss hålla på!