ulfr

Läst på Rymdkarnevalen:

Danmark nyaste rymdmakten!

Populär Astronomis redaktör Robert Cumming har återuppväckt Rymdkarnevalen från de skendöda, och här nere i Sydstaterna, Malmö/Lund, tackar vi för alla vänliga rader men också för alla roliga  lästips. Poängen med Rymdkarnevalen är just detta: info om det mesta av det  bästa inom den svenska rymdbloggosfären, som utan tvekan är ett fenomen i tillväxt. Robert ger  själv massor av exempel på (andra) bra bloggar.

Bara en sån här sak som ju bör intressera oss på denna sidan Öresund (jag har tipsat mina mediekontakter i stan):

Rymden i dag som skriver om det danska projektet att skicka upp en raket från en plattform utanför Bornholm  i sommar. Projektet går under namnet Copenhagen Suborbitals och det är inget tidigt 1 april-skämt. Raketen heter HEAT-1X och har redan motortestats – och rymdfarkosten, med utrymme för en människa,  är namnad efter vår egen Tycho Brahe.

Nån gång 1-15 juni i år ska lyftraketen testas på allvar genom en uppskjutning från en plattform söder om Bornholm.

De yttersta målet är precis som projektet heter en “suborbital” bana, ett kastparabelskott upp i det himmelsblå/himmmelssvarta a la Alan Shephard, en stund i tyngdlöst tillstånd  och sen tillbaka och landning i fallskärm. Och sen folkets jubel och en kopp starkt eftermiddagsté hos Dronningen på Amalienborg….

De entusiastiska killarna bakom äventyret heter Peter Madsen och Kristian von Bengtson och har redan skramlat in en hel del pengar, men mer behöver de. På hemsidan kan man köpa en del prylar, och jag funderar själv på att skaffa mig  i alla fall en t-shirt. För att stödja den goda grannsaken!

Detta danska smilprojekt på temat “small is beautiful” verkar mer jordnära än Bornholmarnas förslag om ett tunnelbygge mellan ön och Ystad. Bland sponsorerna för de danska rymdpionjärerna märks både företag som “Krumnålen – nyt liv til gamle møbler” och, yes sir, Koenigsegg.

En skål i Gammeldansk för våra danska rymdvänner! The sky is the limit.

Död och pina för ännu fler astronomer

Jag läste med  stort intresse Hans Bengtssons kommentar här på Cassiopeiabloggen om kända astronomers frånfällen – David Fabricius, som slogs ihjäl av en gåstjuv, John Bevis som föll från sitt teleskop och slog ihjäl sig och Auguste Charlois som mördades av sin f d svåger.

Man blir ju livrädd när man läser sånt!

Hade Knut Lundmark levt hade vi garanterat fått oss till livs  historien om de kejserliga astronomerna i gamla Kina, Hi och Ho, som halshöggs för att de inte tog en solförmörkelse på djupaste allvar utan föredrog ett utesvävande liv i stället. Vilket den skräckslagne kejsaren hade ett alldeles speciellt  recept mot.

En tragisk dödsolycka från vår egen tid bör kanske  läggas till listan, som ett allvarligt memento; 1987 klämdes den då 37-årige astronomen Marc Arnold Aaronson till döds på  Kitt Peak-observatoriet i USA. Han kom i vägen mellan en dörr och den 150 ton tunga roterande observatoriekupolen.

Postum tröst är i all fall att Aaronson fick en småplanet uppkallad efter sig.

Asteroid-teorin får ökad tyngd

Efter en del Frågetecken??? verkar det nu som om det är Utropstecken!!! som  gäller igen – att det verkligen var en stor asteroid som small in i jordklotet och som ledde till dinosaurernas utdöende för 65 miljoner år sen.

En internationellt sammansatt expertpanel har synat de senaste tjugo årens forskning på området och rapporterat sina slutsatser i tidskriften Science 5 mars. Kraften i asteroidsmällen motsvarade energin från en miljard Hiroshima-bomber, och mer än hälften av vår planets djur- och växtliv utrotades. Och det gick fort undan, det var ingen långt utdragen förvandlingsprocess på kanske 1,5 miljoner år som den alternativa vulkanteorin förespråkar.

Asteroiden beräknas ha haft en diameter på 10-15 kilometer när den i en hastighet motsvarande 20 ggr en gevärskulas, kraschade med det som i dag är Chicxulub i Mexico. Efter smällen drabbades jordklotet av en lång global vinter, som tog  död på de stora reptilerna  och gav däggdjuren en chans att utvecklas. Våldsamma bränder utbröt också, jordskorpan vändes upp och ner och jordskalv på över 10 på Richter-skalan ägde rum. Enorma krafter släpptes loss, vilket bl a kan studeras rent geologiskt i den kvarts-mineral som finns längs kraterns ytterväggar och som bär svår att extrema chockvågor – den centrala kratern anses ha en diameter på 18 mil, den yttre kraterväggen har en diameter på minst 24 mil.

Smällen beskrivs på engelska numera som “ginormous”, vilket är en sammanflätning av glosorna  “giant” och “enormous”.

Titta gärna på en nyhetskotiis om saken  på BBC.

EXTRA LÄSTIPS: Lunda- och Uppsala-geologerna Vivi Vajdas, Linda Larssons och Åsa Frisks artikel i Populär Astronomi nr 1 2010: “Livet reser sig efter ett kosmiskt nedslag”.

Fler katastrofer på gång – om inte…

Har man en gång pluggat Oswald Spengler (= Västerlandets undergång) och tagit del av Georg Borgströms aldrig uppfyllda  domedagsprofetior, så är man lätt less på alla katastrofteoretiker. Ändå måste jag säga att jag läste senaste New Scientists katalogaria över läget för mänskligheten, med viss skärpt  uppmärksamhet. Temat “Jordens nio liv” inbjuder till reflektion, och New Scientist utgår från en analys av en arbetsgrupp under Johan Rockströms ledning, Johan som leder Stockholms Miljöinstitut.

Om man listar nio viktiga hotbilder, så är den enda klara ljuspunkten – men en  desto viktigare! – att reparationen av ozonlagret verkar ha lyckats. Allvarliga kriser runt 2050 kan vi räkna med när det gäller världens tillgång på färskvatten, t ex. Definitivt INTE BRA är situationen när det gäller den biologiska mångfalden;  forskarna kan tolerera att 10 arter per miljoner år utraderas – nu ligger siffran på oacceptabla 100 arter/miljoner år.

Och då har jag inte ens nämnt den globala uppvärmningen med kända och okända  klimatförändringar i släptåget.

Många beslutsfattare verkar resonera som den tappre  engelske soldaten som gnistade till högkvarteret när han låg omringad av fiender:

– Läget katastrofalt men inte allvarligt.

Fynda på bokrean!

Jag gillar inte Akademibokhandeln, som enligt min och många andras uppfattning varken är särskilt “akademisk” eller ens en “bokhandel” alltid, men det finns trots det  en del bra astronomilitteratur i deras reautbud just nu. (Slutar 25.3)

Missa framför allt inte tillfället att komplettera ditt bibliotek med Per Ahlins, Anita Sundmans och Björn Stenholms Astronomisk uppslagsbok, den värdiga uppföljaren/efterträdaren till Åke Wallenquists tre upplagor av Astronomiskt lexikon med första utgivning  tidigt 60-tal.

Schysst  nog får Åke Wallenquist själv några erkännsamma  rader hos Ahlin-Sundman-Stenholm.