ulfr

Stjärnhimlen för 11 miljarder år sen

Tänk om man varit amatörastronom i universums begynnelse… vilket Schlaraffenland vi hade haft ovanför oss!

Anja C Andersen vid Dark Cosmology Centre vid Niels Bohr Institutet i Köpenhamn, är en framstående forskare och  populärvetare; hon syns ofta i den bästa veckotidningen av dem alla, danska Weekend Avisen. Senast (nr 4, 2010) skriver Anja om hur stjärnhimlen kunde ha sett ut för 11 miljarder år sedan. Hennes kollega Sune Toft har forskat i extremt tidiga galaxer och upptäckt kompakta galaxer, som har samma massa som Vintergatan men som är sex gånger mindre i storlek.

Konsekvens:

– Det är som att få besked om att det har fötts ett barn på 50 centimeters längd  med en vikt på 80 kilo, skriver Anja.

Och sätter därmed, som alla goda populärvetare, fantasin i rullning.  I dessa 11 miljarder år gamla galaxer låg stjärnorna ofantligt mycket tätare än i våra “nutida” galaxer, vilket gör att stjärnhimlen från en planet i en sådan tidig kompakt galax måste ha varit packad av stjärnor. Därav ovanstående  tänkta bild, återgiven i WA-numret för en tid sedan. Vilket härligt kaos – och vilka härliga konstellationer!

.

Betelgeuse ett kärt barn

Kärt barn har namn som uttalas på mångahanda sätt. Hur ska Betelgeuse, Alfa Orionis, egentligen uttalas? Bengt (Rosengren) kom in på det under en föredragnng inför ASTB i vintras, och jag kunde inte låta bli att kontakta vår professor i arabiska i Lund, Bo Holmberg.

Nedan Bos svar. Rätten och packen eder nu ni som tror att rätt svar är “Beetlejuice” eller nåt sånt extremvulgärt.

– När det gäller ett svenskt uttal stöder jag majoriteten som lutar åt “Betelschös”. Etymologin är däremot besvärlig. Givetvis är det ett arabiskt ord med två delar: “Bet” och” elschös”. Det första ordet betyder normalt “hus”, men anses av många vara en förvrängning av “yad” som betyder “hand”. Det andra ledet, “al-Djauwzaa´” är på arabiska beteckning för så väl Orion som Tvillingarna.
– Det förvånar mig inte att ni har svårt att komma överens om uttalet. Det finns ingen koncensus varken om uttalet eller etymologin. Hoppas att ni är vänner ändå!

Nasa halkar efter

Vi som inte förstått allt det finstilta i USA-presidenten Obamas budgetförslag för Nasa, förstår i alla fall att en massa ambitiösa månprojekt skrotas (kolla Robert Cummings kommentar på PopAst) och att en sak framstår som ganska klar: Att Nasa är på väg att halka efter i utvecklingen. Jänkarna skickar helt enkelt upp för få rymdfarkoster – för sällan. Och snart ännu färre ännu mera sporadiskt…?

Nu ska privata intressen  rädda så mycket som möjligt, inget fel i det, men tänk om det sker till priset av det som Bengt Rosengren antydde i en  rolig bild på senaste ASTB-mötet? Den amerikanska rymdfärjan och dess lyftraketer stod där på Cape Canaveral  fullklottrade med skrikig reklam.

Amerikanerna får nog snart bestämma sig om de ska vara med i den nya rymdcirkusen eller inte. Jag läste för en tid sedan en artikel i International Herald Tribune, i vilken den tidigare amerikanske astronauten Edward Lu  pläderade för att Nasa måste sända upp minst en mission i veckan – detta för att hålla sig i framkanten av tekniken. Lu noterade att genom åren har  ryssarna  skickat i väg 1700 Soyuz-varianter, vilket gör denna arbetshäst till en av de pålitligaste raketerna inom rymdfarten i dag. Slagordet för Nasa borde vara “Launch early, launch often”, tycker Edward Lu.

Tråkigt att ens hjältenation tappar fart. Upp som en sol för  fyrtio-femtio år sen, sen ner som en poor man´s pancake.

Vi har en vinnare

Grattis till helsingborgaren Karl-Otto Hullegård, som läser Cassiopeiabloggen. Karl-Otto tog direkt att det var Helgoland som var Werner Heisenbergs ö (frågan i Cassiopeiabloggen nr 3).

Hedersomnämnandet är härmed klart, och när Cassiopeiabloggen härnäst möter  HIF:aren KOH blir det en god ale som extrapris. Det får bli en bajer med något astronomianknutet namn. Stella Artois?

Avatar får bara  tre Cassiopeia-stjärnor

Det är fortfarande riv efter biobiljetter till Avatarfilmen, som jag såg med några väninnor för en tid sedan. Håller med dem: En tekniskt vidunderlig upplevelse i 3 D – men storyn, nä, den är bara för “hollywoodsk”.  Även paketeringen, tyvärr.

För som Anna-Mi Wendel, bloggveteranen (wendel.bloggie.se),  påpekade efteråt:

– Hur långt ut i tid och rum en amerikansk sf-film än har förlagt handlingen så har kvinnorna behå…

Filmkritiker världen över  har haft diverse synpunkter, i väntan på Oscars-utdelningen där Avator måste vinna en hel del tekniska priser i alla fall (SvD 3.2).  Roligast var kritikern i Boston som menade att James Camerons storfilm är den i särklass längsta och mest högljudda reklam han sett för ett videospel.

Gamle sf-esset Bertil Falk, författare, förläggare, knuten till Bewildering Stories på nätet, ombads komma med en djup tvåraders-recension. Den lyder så här:

– Tekniken var otrolig med verkligt häftiga scener. Storyn var gammal skåpmat men väl uppvärmd.

Cassiopeiabloggen ger filmen 3 av 5 möjliga stjärnor. Den är i alla fall varmare i tematik och ideologi än den direkt obehagliga Världarnas krig härom året med Tom Cruise i huvudrollen. Att göra filmer där barn, i det fallet en liten tjej, hela tiden hotas av Mars hungriga och  blodsörplande tripoder gillas INTE.

Alla tiders bästa sf-film? Det kan diskuteras – välkommen med dina favoriter. Jag öppnar med denna triss:

* På pallen överst: 2001 – Ett rymdäventyr.  Stanley Kubrick regissör. Klassikernas klassiker, tycker jag. Såg den i Stockholm på Vinterpalatsets jätteduk i tidernas begynnelse.

* Andraplatsen intas av Andrej Tarkovskijs härligt lååångsamma, reflekterande Solaris (1972), byggd på Stanislaw Lems roman.

* Tredjeplatsen?  Ja, det är frågan, men jag gillade starkt 50-talsfilmen, den första svartvita versionen av The Invasion of the Body Snatchers (regi Don Siegel). Världsrymden anfaller hette den på svenska.

Utanför pallen Stjärnornas krig, Jurassic Park, Apornas planet, Blixt Gordon, Men in black, Stålmannen, Sagan om ringen… rätt eller fel? Vad tycker du?